Jag funderar speciellt på min yrkesroll, hur kommer det sig att, när jag slappnar av kommer fantasi och jag kan med lätthet bli en del i leken med barnen? I min barndoms hagar ägde jag allt runtom kring mig i naturen, fantasin kunde flöda fritt. Kanske berodde det på att jag ofta lekte själv ( om inte grannens barn var hemma förstås). I timmar kunde jag flyta in i fantasivärldar, som fortsatte och fortsatte. Hur ger vi våra barn i förskolan möjlighet att leka och fortsätta leka? Vi bryter hela tiden för mat, gå ut mm. Det krockar med min syn på lek och dess viktiga del i barns värld.
Det var inte alls underligt att jag under min utbildning valde att läsa kursen pedagogisk drama 20 poäng. ( Någon gång ska jag läsa de resterande 20 p så att jag kan bli dramapedagog) Jag har också spelat amatörteater och medverkat i forumspelsgrupper. Kanske inte konstigt att jag valde detta. Vi hade även ett projekt på min grundskola, ett anti mobbningsprojekt. Skolan köpte in en dramalärare som drev projektet. Allt annat lades åt sidan under dessa veckor. Fantastiskt, alla fick uppgifter att göra, detta spelades upp för föräldrar och syskon. Så vid 8 års ålder var jag övertygad om att teater var ett av mina språk.
Fantasin är en kompetens som barnen kan ha nytta av hela livet. Att låta barnen möta många olika språk är något som utvecklar är det som vi kan ge dem på förskolan. Jag funderar också på varför jag har så svårt att välja ut ett fåtal citat ur läroplannen, då jag bloggar i unikum. Det hela beror nog på att jag ser att allt går i varandra, barnen lär så mycket på en gång....
"Vi lekte och lekte och lekte, så det är underligt att vi inte lekte ihjäl oss" citat Astrid. Lingren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar